Vid detta laget borde jag lärt mig, lärt mig att inte ta något för givet, verkligen inte ta NÅGOT för givet... 

Livet har sina med och sina motgångar, det måste man verkligen räkna med, men nu kan det väl bara få bli lugnt, jag behöver få landa och stå med fötterna på jorden igen. 

Inte var jag den här personen innan allt med Love... Den som bröt ihop för minsta lilla, men nu räcker den lilla saken för att hela livet ska rasa. Igen. 

Känslor bara sköljer genom kroppen och jag tänker hela tiden på vad jag gjort för att förtjäna att mitt barn skulle dö, fattar ni, DÖ!! han dog, i min mage, fick vi ens chansen att rädda honom? Nej. Han är död, död död död död död...kommer inte tillbaka och vi får aldrig visa hela jävla världen vårat barn...och detta har bara startat den onda cirkeln.. Att han är död...det känns som att det kommer förfölja mig resten av mitt liv...Hur fan orkar man? 

Det ena leder till det andra, vill man ha det ena blir man av med det andra. 

Jag skulle aldrig frågat farmor, frågat den frågan 29/10-14 ca kl14,00, det var en onsdag som jag aldrig skulle frågat "jag är så lycklig, när vänder det? " "livet är för bra för att vara sant" sa jag som följd på det medan jag plockade ner disken efter baket (vi bakade rulltårta och fryste in till er gäster som skulle komma för att titta på vår bäbis, som är död... Vändningen på livet stod runt hörnet, för att vara exakt 1 dygn och 22 Tim senare... Sedan dess är livet inte alls detsamma, och det kommer aldrig bli! 

Jag har rannsakat hela mig, hela mitt liv och funderar på vad det är som jag får igen för...Jag har aldrig varit perfekt eller gjort och agerat perfekt, men hittar inget som gör att jag förtjänar att begrava mitt barn, ta dessa beslut om mitt barn, min lilla son som var 54 lång och 2990 gr... Mitt barn som jag burit i över 9månader och sedan fött ut med min kropp och jimmys stöttning, fött ut och vet att jag inte får det jag kämpar för, att behålla honom föralltid tills den dagen mitt hjärta slutar slå, föda barn och ha ont både fysiskt och psykiskt...och fattar inte vart vi fick kraften i från att genomföra en helt normal förlossning...

Beslut om mitt barn som ingen ska behöva göra... 

Sluta läsa om du är känslig! 

Beslut om mitt barn ska begravas som han är eller kremeras för att bara finnas kvar som aska i marken... 

Pest eller kolera?!  Elda eller mask?! 

Fruktansvärt...helt sjukt...ville bara spy den dag jag visste var han var och fick panik över vårt val som var så självklart...kremering!  

Vill spy nu med, men på livet i helhet! 

Vill att det ska ta slut, försvinna och Komma tillbaka till den dagen I oktober .... Då vi var så lyckliga och full av längtan ...

Livet har sina vändningar...oväntade sådana och jag frågar mig själv i dag " jag är så olycklig, när vänder det? " " livet är för dåligt för att va sant" och nu hoppas jag på att det oväntade sker...

Vår älskade lille Love<3