Men mycket har ändå hänt på ett år, riktigt mycket, allt började med att vi födde dig och du var död. Sen var lägenhet bara grå kall och helt fruktansvärd att bo i, våran nyrenoverade lägenhet påminde bara om allt vi förvänta oss och det liv vi skulle ha, och när du inte var där var det bara ett stort hål, precis som i våra hjärtan! 

Jimmy och jag hade pratat om skoter men bestämt att vi avvaktar då vi ska ha bäbis och ser hur allt blir, men det blev en skoter för våran del, vi resonerade som så att vi kanske inte heller lever i morgon och vi gör det som känns bäst, tack och lov, den känslan på skoter och det roliga vi fått upplevt i vinter ångrar vi ju självklart inte men vi hade ju hellre haft vårt barn, vår Love här! 

Julen, i fjälls, det mest gräsliga perioden i allt elände, jag tänkte att folk må ju vara helt sjuk i huvudet som firar jul 2014, det går ju inte, han är ju död, men livet och dagarna rullar ju iallafall på för alla, men för oss hade livet fått ett avbryt, livet hade stannat, fanns ingenting som var riktigt kul! Nyår kom också, och 2015 skulle ju jag vara hemma, mammaledig, med mitt barn? Alla sa ju att jag var mamma, jag är mamma men jag får inte vara mammaledig, och knappt sjukskriven heller för en krissituation går över på ett par veckor sa läkaren att f- kassan tyckte. Planen var att börja jobba efter julhelgen, det skulle ju jag klara det var ju bara 50% till en början, det var lugnt....

Tills hela alltet kom i kapp, och jag kände att jag tänker vara mamma på riktigt och vara med mitt barn, finns ändå ingenting här på jorden, (då var jag också jordens största egoist, har ju den mest underbara människa vid min sida)  ingenting att leva för som alla mammor känner, kort och gott, hela livet kommer i kapp och det slår gnistor och jag är så jävla förbannad, så förbannad på min syster och hennes man. För helt andra saker som skulle kunnat lösas på helt annat sätt, det här var mitt sätt, utan skor och kläder fick vi helt enkelt åka från fjälls och hem till mor och far, som ett åskmoln på alla, ringde kuratorn hon hjälpte mig till förlängning på sjukskrivning och jag blev något lugnare.

Sen kommer jag inte i håg så mycket av tiden, vi åkte till Idre, med kompisar, ville inte åka skidor ville bara sitta och glo, och älta, när blir vi gravid?! När får jag hålla mitt barn?! 

Det visade sig att jossa var med barn denna helg, och jag mins att hon ringde och berättade en söndag morgon, jag hade vaknat och insåg att jag fått mens, skitliv, såklart ringer jossa då, berättar om deras lycka som jag inte alls tyckte var roligt för fem öre, så pinsam!!!  Men så var det! Börja acceptera!  

Sen drog vi i gång nästa karusell, sälja lägenhet och köpa hus! Yey! Började också jobba lite lätt i den vevan,  tror det var i mars nångång! Och även så sålde vi husvagnen, vi har alltid resonerat som så att vi kan inte ha både hus och husvagn, vi hinner inte med, så då sålde vi en del av vårat liv också 👍😝 27 april hade vi flyttat ut från lägenheten köpt hus och skulle nu bo hos mamma och pappa en månad i vårt gamla hus på gården. Gick rent ut sagt åt helvete, mamma roddade allt jag behövde inte tänka, då kom allt i kapp igen, två stycken av nära vänner fick barn, som var gravida samtidigt, säg jippi, var nu glad Johanna! Gick inte!!! Fast jag var ju såklart det, men mest sååå fruktansvärt avundsjuk! 

Samma veva,  sa upp mig från jobbet av olika anledningar och var ledsen över dessa anledningar, happ arbetslös, barnlös, just då hemlös! Fy för fan för känslor, ingenting var härligt eller bra, söka all min hjälp själv, dom sa ju på sjukhuset att vi skulle klara det här tillsammans, det fanns inget tillsammans efter att jag fött honom och han var ute, då stod vi där, tomhänta, en kurator som fångade upp oss men frågade flera gånger om byte, fanns ingen annan tydligen?!?!  vi hade inte rätt kemi, fick sen en psykolog... Helt perfekt i början, i dag har jag ingen hjälp av henne,behovet avtog.

Fick komma till en läkare på hc, hon gav mig lite hjälp. Lite hjälp som för en stund kunde stänga av lite känslor, tack!  

Och i början av juni flyttade vi hit, till vårt hus, underbara hus! Räddningen kanske?!  Och i samma veva som det fick jag två jobb, ett här i byn och sen i ångsta,och i ångsta jobbar  jag nu 100% och det går hur bra som helst. Livet?! Tar de helt oväntade vändningarna, men när en dörr stängs öppnatr sig en annan! 

Vi har renoverat och renoverat eller rättare sagt Jimmy har, och jag har pekat, så så så och så vill jag ha.. Nu är det så gott som klart och vi njuter till fullo, men vi hade ju hellre vilja haft Love här såklart... 

Här har vi fått nya fina vänner, grannar.. 🌸 

Sommaren gick också i ett svep, och sen har vi jobbat och här står vi i dag, ett år senare och vi fattar ingenting, hur har vi burit oss åt? 

I dag äter jag ingen medicin för att kunna hantera mina känslor i dag låter jag dem komma, och dem går att hantera, detta är livet, livet kommer vara upp och ner, tungt och lätt, och återigen denna vecka kom lille Wille som vi tänker lära att känna, nervös avundsjuk och bäbissjuk Johanna, vet inte hur hon ska hantera det än bara! ;) men det kommer...💙 

På söndag är det kalas på graven, bullar ballonger, du fyller ett helt år lille vän, tänka sig att vi har en ettåring någonstans, det ska ju firas! 

Stort tack till min Jimmy, min fina Jimmy, bästa vän, livskamrat, slagpåse, världens bästa pappa och stöttepelare i vått och torrt, tillsammans klarar vi allt(om jag slutar vara så arg och gråter i stället), älskar dig nå enormt!!!!  ❤ 

Till alla er där ute, skänk en slant, en liten liten slant till forskningen om spädbarnsdöd, så kanske det kan få reda på varför barn dör, kanske det räddar något barn, och föräldrar som slipper känna denna otroliga smärta!  

Trevlig helg, och tänk på någon ni saknar extra mycket denna helg 😘